Dags att ta nästa kliv i cyklingen och köra ett lite kortare lopp under en vardag.
Strax söder om Uppsala i Dalby anordnade Uni CK tävlingen Dalbyvarvet. Loppet är på en sträcka som mäter 52 km där man kör 4 varv på en 13 km slinga.
SCK hade en bra uppslutning med 10+ cyklister från både Elitlaget samt från Masters-laget som jag deltar i.
Jag tänkte att jag i alla fall kan gå ut och vara lagets kanonmat under racet och ta några utbrytningar och göra ett par insatser för att hålla farten uppe.
Hann i alla fall med att rulla igång ett par 10 minuter så jag var inte helt seg när jag rullade mot starten, eftersom dagen fick vara något av en studieresa i dessa sammanhang la jag mig ganska långt bak inför starten tillsammans med ett gäng SCK-are.
Det blev en A-grupp och en B-grupp där vi längre bak startade som B-grupp, 60-70 cyklister.
A-gruppen släpps iväg 5 minuter innan vi startar. När väl starten går är det bara att rulla med på en trevlig slinga som ni kan hitta på strava som "Dalbyvarvet", första varvet handlar om att lära känna banan, Ett parti hade grus längs med en kurva om man låg på vänstersidan av klungan vilket jag oftast gjorde.
Jag är oftast ganska avvaktande när jag fastnar i klungor och orkar inte hålla på att stressa och tränga mig för att minimera tokigheter från min sida. Jag avvaktade uppförsbackarna då farten alltid gick ner och det ibland fanns bra tillfällen att glida upp längs sidan av klungan.
De andra från SCK var helt klart mer vana än mig att hitta bra position och låg mer stabilt på sina positioner, när det började att hända grejjer under 3:e varvet kände jag mig maktlös som inte kunde komma upp och hjälpa de andra SCKarna att svara på utbrytsförsök. Det var lite störande eftersom det mest kändes som att jag låg och soft-cyklade på min fat-mat tröskel eller strax över.
Väl inne på sista varvet började det dra ihop sig, SCK hade en del som låg i bra position längre fram medan jag fortfarande satt fast längre bak i klungan, frustrationen började växa men samtidigt är det en träningstävling, smala vägar, trångt, jag ser ingen anledning att landa ute i diket eller dra i backen.
Med ungefär halva varvet kvar gjorde Uni CK en utbrytning där två stycken drog i väg. Ingen i klungan gjorde någon ansats att jaga efter, efter en stund föll cyklisten som drog iväg en kille tillbaka till klungan och tempot började gå ner. Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet, runt 15-20 min cykling kvar, han ligger antagligen på sin tröskel borde kunna hålla det hela vägen och hoppas på det bästa.
Fortfarande inget intresse att någon annan skulle dra upp farten och jag var fast bakom men hade börjat komma framåt. Till slut lyckades jag komma loss på min vänsterkant och dundrar upp till toppen och frågar om de inte förtstår vad som händer och trycker på rejält för att försöka komma ikapp killen som dragit iväg. Jag får med mig två cyklister där jag lägger mig bakom den ena efter en stund, han drar på 100-200 meter sedan vill han inte dra mer, jag tar taktpinnen och tänker att de hakar på men nä, de var borta, nu var det jag på jakt efter Uni CK killen som hade ett bra försprång.
Jag jagade på under 7-8 minuter och låg mellan klungan och honom, jag kom väl aldrig riktigt nära, det kändes bättre att ligga framför alla än att trängas i röran speciellt när vi skulle komma in i det parti som hade en del grus på sidorna av vägen. Hade jag haft en bättre utgångsposition hade jag haft bättre chans att jaga ikapp eller haka på från första början, men jag gav det ett bra försök!
När väl klungan kom ikapp var det bara att hålla emot och inte falla för långt ner när cyklisterna susade förbi mig på sidorna. Jag lyckades klamra mig fast i mitten (igen) och återsamla lite energi för att lägga sista stöten, förutsatt att utrymme och tillfälle fanns. Med dryga kilometern kvar var det ett längre utförslöp där en del bombade på och vinglade fram och tillbaka, jag ville inte försöka ge mig in i det och avvaktade till att det planade ut och hoppades på att kunna trycka på i backen upp mot målet, men det var trångt, en del stressade cyklister som vill ta placeringar (vinna en sekund) så jag bestämmer mig för att falla av något, det är ett träningsrace, jag hade massa pulver i bena men det var stopp framför. Plötsligt faller en kille mitt i backen efter att ha krokat ihop, Niklas och Jonas från SCK ligger precis bakom, väjer åt sidan och båda kör ihop med varandra, han som ligger blir påkörd av några andra och jag lyckas ta mig förbi på min vänsterkant där jag släppt en del till framförvarande cyklister. Det ser ut som att det är tur i oturen, finns inget jag kan göra och rullar sista 100m in i mål.
Hur skall man summera denna tillställning? Jag jämför mycket mellan landsvägscykling och mtb. Hade detta varit mtb skulle minst 2/3 ha försvunnit långt bak då de saknade pulver att trycka på uppför eller i kurvorna. En stor massa låg bara med i baksuget av klungan, för egen räkning gav det erfarenhet att befinna mig i klungan och försöka läsa vad som händer i täten. Dessa lopp tolkar jag handlar 90% om rätt placering och taktik, 10% din styrka som cyklist. För egen del får jag bestämma mig för, eller bli tillsagd av captain, vad min roll är, men jag i grund och botten en MTB-cyklist och van att kriga på egen hand, det är jag mot naturen! I sådana här tillställningar ser jag inget problem att gå ut som kanonmat, dvs, jaga/hänga på utbrytningar, då slipper man röran bak i klungan :) Om inte annat skall jag träna på att hålla min position längre fram mer "stabil" och inte falla så himla mycket bakåt. Där är t.ex. Crippa och Brögger riktigt bra, skall studera dem framöver.
Stort grattis till Emmie från SCK som cyklade hem 1:a platsen på damsidan..
Nu laddar jag inför helgen då jag skall iväg med stigcyklister norr om Örebro för en MTB-weekend.
Skall bli kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar