RR - 1572 MTB Challenge. 2:a i H40...

Another one bites the dust!    Foto: Nordic Sport AB

Med 5 km kvar har jag bitit mig fast i en utbrytningsgrupp på 6 cyklister, vi har fått höra att vi är "topp 20" och det går lagom fort för att alla vill spara på energi om någon rycker eller till spurten. Vi cyklar på asfalt, många små svängar, viker av asfalten in på ett underlag som är en slags sandpromenad. Framhjulet tappar fäste och jag dyker ner i sandfållan medan de andra fortsätter bort....

Jag vann en utlottning av TREK och FunBeat vilket bl.a. gav mig en startplats i 1572 MTB Challenge. Jag hade möjligheten att låna någon av Treks cyklar av modellen 9.8 men i fredags fick jag hem min nya cykel så jag behövde cykla in den till kommande evenemang.

Det är ju lite vidskepligt det här med att inte meka med cykeln dagen innan tävling/evenemang. Mina 3 senaste cyklar har jag köpt mer eller mindre dagen innan tävling och knappt suttit på innan det är dags, det har visat sig fungerat ganska bra. så nu blev det 4:e gången.

Efter en längre bildfärd och incheckning på hotell i Motala står det klart att Motala inte var en slumrande stad likt Fagersta jag var i förra helgen. I Motala är det stadsfestival och jag har naturligtvis fått ett rum med fönster mot festen, det kändes som att festen var inne på rummet.

Åkte iväg för att testa nya cykeln några km för att se att sittställningen kändes hjälpligt okej, vill också titta lite på startsträckan för att få en känsla för vad som väntar.

Det var inga konstigheter med starten mer än att det är tungtrampat en bit över gräset men det är brett och gott med plats för alla cyklister för att man sedan leds ut på asfalt. Starten sker med s.k. masterstart, dvs, att vi har motorcyklister som sätter hastigheten de första kilometerna. Det gör att man kan ta de första typ 10 minuterna till uppvärmning och behöver inte bomba loss från minut 1.

Tillbaka på hotellet förbereder jag de sista detaljerna för morgondagen och kör lite med min EMS för att bjuda benen på lite massage. Eftersom stadsfestivalen inte slutar spela musik förrän 2 på natten innebar det att jag inte kunde somna förrän just efter 2... Det var väl inte det jag hade sett fram emot men man får påverka det som går att påverka.

På lördagsmorgonen när klockan ringer känner jag mig inte alls utvilad så känslan inför dagen är... sådär. Käkar frukost, packar ihop och åker till startområdet.

Tar kontakt med Trek som hjälper till att fixa med registreringen till tävlingen. Avslappnad och trevlig stämning inne på området och det är tredje året som detta lopp arrangeras.

Är i tid till startfållan och placerar cykeln långt fram i tävlingsklassens fålla bakom elit, nu skall jag inte missa när de släpper banden som förra veckan i Engelbrektsturen då jag föll bakåt i starten utan att loppet ens startat :)

10.30 går starten och det avlöper i ett sansat tempo, eftersom jag känner mig trött orkar jag inte riktigt köra på utan försöker mer bara hålla uppe kadensen på lite lättare växlar för att få igång kroppen och värma upp.

Faller lite bakåt i startfältet men ute på asfalten samlas alla upp igen och det är trångt och många som försöker positionera sig inför att motorcyklisterna skall dra, det blir lite småryckigt med stopp och start i klungan p.g.a olika hinder så jag släpper några meter till framförvarande cyklister för att slippa det värsta strulet.

Efter en stund släpps farten fri och vi pendlar lite mellan 30-40 kmh, försöker identifiera något gäng som håller bra fart som jag kan åka med. Efter några kilometer på grusvägar har startfältet dragits ut och jag ligger i ett gäng på kanske 20-30 cyklister och en bit längre fram är ett annat gäng som är på väg att segla ifrån oss.

Jag känner mig nöjd i nuvarande grupp och försöker mer bara bevaka eventuella utbrytningar så att jag inte blir avhängd i den del av svansen jag befinner mig i.

Terrängen för detta lopp är tämligen lättcyklat, påminner till stora delar om cykelvasan, men 1572 har mer asfalt och fler flowiga utförsåkningar på små stigar.

Min nya cykel känns riktigt nice, första gången jag cyklar med singel-klinga fram och för dagen har jag valt att cykla med 36T fram, jag tror och hoppas det skall fungera bra.

Jag fortsätter på min inslagna väg att köra Thunder Burt och de känns precis lika nervösa som vanligt i svängarna på gruset. Priset av lättrullat blir att jag får slå av lite extra precis innan kurvorna för att delvis hinna få stopp och sedan svänga utan att dra omkull.

Banan innehåller en hel del backar, inte så långa, men det sorteras bort cyklister mer eller mindre efter varje backe, efter några mil är vi 12-15 kvar i gruppen och jag funderar på om jag kommer orka hålla i, men jag vet att släpper jag gruppen blir det ändå bara jobbigare om man får cykla själv.

Efter att vi kört runt 4 mil kommer vi till Övralids-backen som är 600m med snittlutning på 11%. Med La Marmotte under bältet där jag cyklade upp för 13km 9% lutning kändes detta ganska bra, ingen idé att hetsa upp sig utan bara flyta med de andra uppför. Det är många som står och hejar på i backen och stämningen är god, det gör biten uppför ytterligare lite lätt. Jag hör hur en som langar vattenflaskor till en annan kille i fältet ropar att han är "bland de 20 första". Cool, det betyder att jag också är det.

Det var motivationen jag behövde, hade inte det där "extra" i benen och var inte alls sugen på att ta förningar längst fram utan valde som taktik att ligga lite längre bak och svara på eventuella utbrytningsförsök. Nackdelen med att ligga nästan längst bak, speciellt genom de tekniska partierna var att det blev väldigt långt fram till de som var längst fram och mig så det blev hela tiden till att se till att jag täppte eventuella luckor, bytte placering och la mig någonstans mitt i gruppen istället samtidigt som två nya herrar jag inte sett mycket av tidigare seglade fram i gruppen och la sig långt fram.

Jag har en herre framför mig som hela tiden släpper en cykellängd till cyklisterna framför vilket oroar mig lite, blir det en fartökning vill jag inte fastna bakom honom och bli avhängd, han har tappat hjul flera gånger tidigare, vid tillfälle växlar jag plats och lägger mig framför honom. Lite senare genom några svängar får han för sig att han skall pressa sig in framför mig, jag släpper ingen lucka och ber honom att inte försöka tränga sig in, han muttrar och faller bak.

Med runt 15km kvar gjorde de en utbrytning längst fram och vi var några som svarade och hängde på, tempot hålls uppe under en stund för att sedan falla tillbaka för att sedan gå upp igen. Jag har en igel på ryggen och vid nästa utförslöpa när vi hamnar en bit bakom de andra drar jag upp tempot för att komma i kapp genom att driva upp farten snabbt och högt, igeln bakom flög av och sågs aldrig mer :)

Nu var vi 6 cyklister kvar med dryga milen kvar, tempot är inte rasande högt, enkelt för alla i gruppen att hänga på, ungtupparna längst fram vrider på huvudet bakåt för att bevaka vad vi gamlingar bakom håller på med, det var inte mycket kan jag säga. Jag ligger längst bak och han framför mig börjar slå på låren för att kontrollera krampen, viftar att vi förbi mig för att inte ligga i vägen för oss andra, ädelt :) Ok, då är vi fem stycken som skall göra upp om placeringarna, svänger av asfalten in på sand/skogsvägen längs med sjön och swoosh, resten är numera historia. Jag drar i backen när framhjulet släpper, han bakom blåser förbi och frågar om det gick bra, vilket det gjorde, upp snabbare än blixten, på cykeln, sadeln pekar åt tjottahejti, vrider till den, känner att det svider lite på benet och armen som jag skrapat upp lite, ser de andra kanske 200 meter framför.


Trampa på som bara den och som tur är bevakar de fortfarande bara positioner så efter någon kilometer har jag tagit mig i kapp och är åter med matchen. Så lätt blir de inte av med mig.

Vi rullar in tillbaka på startfältet över den stora ängen som sluttar uppåt för att sedan vända tillbaka in mot folkparken där målet är, boysen framför drar upp tempot och jag känner mig pigg i benen men ser inte målet så jag vill inte gå för fullt ännu, sedan smalnar allt av och vi radar "snyggt" upp oss som i ett led över en trång passage, skarp vänstersväng, jag är inte alls med på noterna vare sig med att det skall smalna av så mycket och den skarpa vänstersvängen, vi kommer ut som ett en utspänd gummisnodd och går i mål i samma ordning som vi gick in i den trånga passagen.

Lärdom att ta reda på hur målgången ser ut framöver, nu har jag missat det två gånger i rad när jag lagt upp plan för starten och inledningen av loppen :)





Rullar in på årets bästa tid i jämförelse med vinnaren, som denna gång blev Micke Flockhart. Det visade sig att jag knep min första pallplats i H40 som tvåa, och slutade på totalt 15:e plats. Trean i H40 låg precis bakom mig medan ettan var några minuter före.

Vinnare i Dam Elit: Julia Karlsson

Det håller i sig, att cykla på oprövade cyklar när det är tävlingar, det fungerar. Just när det gäller det är jag inte vidskepligt, har säkert mina ticks när det gäller annat runt cyklingen :)

Jag har haft som ett litet delmål att kvala upp till startfålla 2 i Cykelvasan, det skall tiden jag körde detta race räcka till. Min tid på Engelbrektsturen flyttade även upp mig till startfålla två i de lopp som är i långloppscupen. Jag tror att någonstans där hör jag hemma i alla fall resten av året, där lär jag hitta många med liknande kapacitet, har jag en bra dag är det nära upp till gubbarna i första startled...

Nu blir det en träningsvecka inför Finnmarksturen som går nästa söndag, då hoppas jag kunna plocka ytterligare poäng i totalställningen för Långloppscupen. Inför i år hade jag tänkt köra fler lopp än vad det blivit i Långloppscupen, det är tre lopp kvar i år, Finnmarksturen är ganska "nära", hoppas jag kan komma iväg på de två andra....

MTB 1572 Challenge - Proffs för en dag

Övernattar ikväll på hotell Statt i Motala. Här är det inte lika dött som det var förra helgen, men frågan är om det inte var bättre förra helgen med att det var dött.




Jag vann en tävling som Trek anordnade tillsammans med Funbeat, "Proffs för en dag!". Är i Motala och skall köra tävling imorgon. Hade möjlighet att låna någon av Treks vassare modeller, hard tail eller fullgung, men fick idag hem min nya tävlingscykel så jag behöver trampa in den inför långloppscupen nästa helg. Hoppas få tillfälle att testa någon av Treks cyklar hemma i Stockholm senare, kul att jämföra med de jag annars cyklar på.

Var förbi starten lite snabbt och cyklade några km för att veta vad som väntade i början. Det blir tungtrampat gräs i början följt av en asfaltssträcka. Gäller att pina sig lite på gräset och hänga på snabba pojkarna i början och hoppas få andas lite utför på asfalten.. Det är ändå masterstart så att det kommer inte flyga fram, gäller bara att hålla bra placering och inte bränna för mycket.




I Motala är det "Motala Stadsfestival", det är precis utanför mitt fönster. Eller, är det inne på mitt rum? Märker inte så står skillnad.. Rummet skakar av basen....

Jag sa till Malin att det skulle bli skönt att sova borta för att slippa vakna av någon som snarkar tidigt på morgonen, typ 4 och 6 de senaste mornarna.. Nu skall jag sova med ett disco på rummet, blir en utmaning det också.

Vi gör ett försök så får vi se.. De slutar säkert vid 2-3 i natt om inte annat... Zzzzzz

Dags att kasta lite ved på brasan, slanglöst vs slang.

Jag snubblade över en bra sida på nätet som har utfört tester på en del däck när det gäller rullmotstånd men kanske mer intressant även en test på rullmotstånd mellan slang (latex och butyl) samt slanglöst.

Själv rullade jag under flera år på min 26" HT med slang och tyckte det där med slanglöst kändes lite exotiskt och struligt. För några år sedan när jag växlade över till min 29" tog jag beslutet att även gå över till slanglöst.

Jag gjorde det man inte skall göra, jag bytte till slanglöst dagen före Cykelvasan 2014, jag hade ju ändå köpt ny cykel samma vecka och knappt cyklat på den, så man kan meka lite med den också :)

Kommer ihåg att jag vaknade på morgonen och luften hade gått ur ena däcket, så jag valde att slänga i en slang i ena däcket och körde andra slanglöst. En bra kompromiss? :)

Efter den CV gick jag över till att helt köra slanglöst på min MTB, för egen räkning har det fungerat väldigt bra och jag har varit väldigt förskonad från punkteringar eller att däcket hoppat av.

I diskussionerna kring slang vs slanglöst kan jag bara dra mig till minnes diskussioner kring minskad risk av genomslagspunktering, att man kan köra med lägre tryck med utan slang för bättre grep och även mindre risk för punktering osv.

Om vi lägger punkteringsdiskussionen åt sidan och tittar på den test som bicyclerollingresistance.com utfört går det att se i deras test hur rullmotståndet, speciellt vid längre tryck, ökar när man använder sig av innerslang.

Skillnaden mellan slanglöst och butylslang är ganska stor, det är inte lika stor skillnad om man använder latex slang, kör man 1.2-1.5 bar handlar det om typ 10-12 watt. Det kanske inte låter så mycket men jag skulle uppskatta att väldigt många som cyklar 1-2 gånger i veckan är bekväma att cykla en längre stund på någonstans runt 200watt. Då blir de där 10-12 watten runt 5% "onödigt" motstånd.

Okej, nu handlar det om plant underlag och hastigheten på testen är 29 km/h... Så det går inte att rakt av översätta till skogscykling. Men för de som cyklar t.ex. cykelvasan kan jag tänka att detta är ganska applicerbart.

Så om man absolut vill använda sig av slang verkar det vara en fördel att använda de tunnare latex-slangarna. Nackdelen är att de släpper luft snabbare än butyl-slangen... Så en liten snabb inte så vetenskaplig gissning är att många som cyklar t.ex. CV ser ut att kunna spara 3-4% energi genom att använda sig av latex-slang och ytterligare 1-2% om man kör slanglöst.

F.ö. finns det andra bra jämförelsen mellan olika däck, både mtb och landsväg, för de som är nyfikna!

Laddar inför 1542 MTB Challange

Har växlat dagarna med att träna på teknik i skogen med MTB och landsvägcykling för att träna lite distans.




I tisdags letade jag nya stigar inför höstens TTT Extreme när vi bjuder in till upp emot 5-7 timmar stigcykling för de som orkar hela ut hela rundan. Vi brukar vara många vid start och färre vid mål :) Men det har varit uppskattat de tidigare åren vi kört.




På onsdagen gick jag upp när Malin gick och la sig, dvs, 5 på morgonen, för att köra Peloton följt av en distanstur runt Stockholm via Vaxholm.

Vill man hänga med i fronten på Pelotonen utan att bli avhängd är det 42-43+kmh /snitt på 35 kilometer, så det går undan. Jag är orutinerad i sammanhanget men såg till att inte tappa första gruppen och hakade på utbrytningar, dock kom gruppen bakom alltid ikapp, men man vet aldrig :)




Lite frukost medan vi väntade in de andra från SCK som skulle med på långturen.




Skrapade ihop 167 km igår på drygt 5 timmar, det får bli godkänt :)

RR - Engelbrektsturen

Eftersom jag är solskenscyklist (okej, kanske inte) var det en bra dag att köra race på. Jag hade lagt upp planen igår, varit och rekat lite av banan, förberett cykeln osv.

Tittut!

Drog upp till Norberg från min base camp i Fagersta i tid för att placera cykeln i startfållorna som öppnade 10. Tjena, de öppnade när förste man la dit sin cykel, som var innan 10 :) Skit samma, ställde in cykeln i fålla 3 och sökte skydd från solen som pressade på. 

Satt och funderade på det ena och det andra, Andreas H stod och stretchade med klass och kom förbi för att säga hej. Han och Marcus L hade kommit upp över dagen och skulle köra. Marcus hade gömt sig i något skrå för att fixa något med sin ömmande bakdel då han har en evig jakt på en sadel som funkar för honom. Jag har löst min bakdel med att placera lite extra kroppsvolym där så jag sitter ganska mjukt på sadeln.

Här skulle jag tydligen inte ha suttit nu..

Vips släppte de banden utan att säga något, tog inte lång tid innan min snyggt placerade cykel var placerad i fel ända av starten om nu någon frågar mig, vilket ingen gjorde. Stressade dit för att i alla fall visa intresse över att starten går om 7-8 minuter.

Som Malin sa "Ser ut som en cykelkyrkogård"

Ok, revidering av min enkla plan som fallerade twice. Nu blir det än trängre och det kommer ta ett tag att klättra upp i startfältet. Passa på att lapa lite sol, att värma upp är inte mycket att fundera på när det är 25-30 grader i luften. 

Pang, starten går, alla står stilla medan klockan tickar. Det är charmen man står en bit bak, inte nog med att man är just långt bak, man får snyggt stå stilla och vänta på att få cykla. Det tog inte lång tid innan pulsen drog upp i runt 92% av max, vilket för dagen ändå var ett bra svar på att jag kunde skrämma upp den från 80-85% den velat ligga på tidigare i veckan utan att riktigt vilja hoppa upp.

Sakta men säkert rör sig cykeltåget framåt och snabbt är vi ute på grusvägen där det dammar ganska rejält bland oss alla cyklister. Jag hade tre saker i min plan, kom i tid, fixa bra plats vid starten (båda blev fail) och sista var att vara lite mer aggressiv i min strävan att avancera i startfältet. Cykeltåget är tvåfilligt på gruset men det fanns snygga grenar med gräs man kunde kryssa fram på, kostar mer i energi men det är bästa vägen fram i startfältet. 

En stor del av första timmen går till att kryssa sig fram i startfältet, det blir inget riktigt flyt i körningen och man får bränna en del tändstickor för att ta sig förbi när tillfälle ges. 

Dammet sätter sig i halsen och man känner att andningen är något något ansträngd av det fina dammet som vill följa med. 

När väl fältet har börjat sätta sig och blivit lite utdraget börjar jakten på ett bra gäng att åka med på dessa långa grusvägar som stora delar av loppet består av.

Benen känns okej, inte lätta och pigga, men inte som tidigare i veckan då de var helt sega vid 80-85% maxHR, så det känns hoppfullt.

Efter att ha skarvat mig fram ett par gånger och tänt ytterligare några tändstickor hamnar jag med en grupp som kändes som verkade ha ett bra driv. Men efter ett tag märker jag att det är typ noll och inga som är intresserade över att dra. De flesta har som plan att inte ta ut sig, köra "smart", dvs, köra bakom stackaren längst fram tills han faller av vägen. Till slut gick det så långsamt att jag kände mig manad att växla upp, försöker mana på gubbarna som snällt sitter och vilar "Kom igen nu! Vi hjälps åt och växeldrar! 30s var!!".. 

Helt tyst och tomma blickar förutom en kille från SMACK.. Aaah, SMACK! Jag gillar dem, de bjuder alltid upp till dans! Precis som i Lida Loop får jag med mig en kille från SMACK och vi lämnar gubbsen bakom oss som tydligen var nöjda med att vänta på att stackarn längst fram skulle avlida. Jag och SMACK får snabbt syn på ett gäng några hundra meter framför och efter en stund är vi ikapp. 

Här var det lite bättre vilja att samarbeta, det var i alla fall 2-3 stycken som kämpade i fronten, själv behövde jag samla lite nya krafter men höll ständigt koll framåt så att jag kunde hoppa fram i ledet och jaga ikapp om någon gick på rött och inte orkade hänga på. 

Mina Dunder Burts var hyffsat sliriga i gruset i svängarna så jag tog det ytterst lugnt, tyvärr kostar det på lite då man som oftast får bränna en tändsticka för att jaga ikapp, att bli avhängd är lika med döden, det blir ännu jobbigare! :) 

Det var lite ryck och försök i gruppen att skaka av sig lite folk, var beredd och tog alltid beslutet att hänga på de som drog iväg, vi körde dragspel ett tag men gruppen var ändå ganska intakt hela tiden. 

Efter runt 5 mil var det en kille från H30 som bestämde sig för att köra full gaz! Han pep iväg och jag tillsammans med en annan kille från H30 hakade på som ett par greyhound-hundar. Resten av gruppen valde/orkade inte att öka upp. Vi utökade avståndet till de vi lämnat och samarbetade för att hålla farten uppe. Kul! Nu började det bli började det bli lite jobbigt också men jag vägrade släppa hjul, man vill ju inte bli uppsopad av gänget man lämnat..

Vi kommer ut i en Single track och nu har en kollega från SCK's elitlag gått i väggen, slut på bränsle (vatten) visade det sig och farten försvann. Vi låg där och harvade bakom honom och gänget vi lämnat bakom oss rullade i kapp, nu var vi samlade igen. 

Ut på grus (mycket grus var det) och vi blåste på igen, nu började jag bli lite osäker på hur långt loppet var, vafan, 65, 70, 75? vem räknar? En sådan enkel sak borde jag ju komma ihåg men jag hade inte riktigt intresserat mig, Över 60 km. 

Rullar upp till killen som ligger längst fram och frågar honom hur långt loppet var, han tog det nog på fel sätt, mer som en förolämpning, jag vet inte, han svarade 

-"80.... Alltså.. Det är 80 mil kvar.." 

Då förstod jag att han hade tagit det på fel sätt så jag sa "Tack, då är det bäst vi kör på!" följt av att jag växlar upp och höjer tempot och drar iväg. Någonstans runt 70, antagligen under, har för mig 67 .. eller 68.. Gruppen ökar farten för att haka på och nu hojtar någon funktionär att det är 2 km kvar! 100m senare passerar jag en skylt som säger 3 km kvar! Perfekt, nu kommer man ut på den långa raksträckan man körde åt motsatt håll och det är hela vägen tillbaka till mål.

Nu handlar det om att placera sig rätt inför spurten, jag har ingen aning om hur spurten går utan utgår från att den kommer att vara "rakt fram" när man kommer ut på en raka (tjena! så fel jag hade!).

Vi är väl nu 7-8 stycken som ligger och bevakar varandra i ett långt led. En kille framför mig glider upp så vi kör dubbla led, jag tar hjul på honom och ligger som andra par. Killen framför vädjar att få komma in i ursprungliga ledet vilket han blir nekad.. Men vad gör det, lite längre fram ligger en cyklist från "halvan" som cyklar långsammare än oss, och nu kommer boysen på min insida att bli instängda, finns ju ingen anledning att vara snäll åt andra hållet utan jag ser till att vi täpper till och de får vackert sakta ner och hamnar bakom oss. 

Hamnar som andra hjul och ligger där tills vi kommer ut på en asfaltssträcka, jag drar upp tempot något och lägger mig först, kommer upp på grusväg igen och jag slår av lite för att inte bränna för mycket energi, ingen går om, alla vill spara på sina krafter, kanske gick jag upp för tidigt, skit samma, det är ju/väl bara en raksträcka på asfalten kvar när vi kommer ut... Eller.. INTE.. Väl ut på asfalten börjar spurten, gasar på och ser en funktionär som viftar, jaha, svänga höger, skit också! Behåll hyffsad fart, kass kurvtagning och jag blir om körd av en kille, vänster kurva, gnager ikapp honom, ytterligare en vänsterkurva till den riktiga spurten, ytterligare kass kurvtagning och jag tappar helt farten, blir förbikörd av en annan H40 herre, vevar för fulla muggar men kommer inte närmare än någon meter eller två innan vi rullar i mål..

Det kändes ändå okej, han hade jobbat bra med förningarna, bättre än mig, så det var starkt av honom, men resten av "the gang" kom inte förbi mig. 

Äntligen i mål! 2.29....

Blir en hedersam 14:e plats i H40, men jag tror inte jag nådde mitt mål att nå startled 2 i CV. Såklart lite surt men det fanns inget mer jag kunde ha gjort, jag såg helt enkelt inte någon framför oss så det fanns inga att försöka skarva till. 

Visar, återigen, hur viktigt det är med en bra startposition, jag måste helt enkelt förtjäna den! Men jag tror fortfarande stenhårt på att KOMMA LÅNGT FRAM I STARTFÅLLAN! Plan A. I alla fall så långt fram som jag bara kan med alla lagliga medel :) Jag vet inte, moraliskt kanske det inte är bättre att falla bakåt i leden, men det är ganska krävande att jaga framåt, och till slut går det bara inte att komma längre fram utan man kommer till ett gäng som man kör med mer eller mindre resten av racet. 

Nu tar vi nya tag, nästa race blir i Motala nästa lördag, det ser ut att bli ett litet extra äventyr för min del.. Mer om det i veckan.. 

Krigsmålad?!

Engelbrektsturen - Dagen innan

Förutsättningar för årets Engelbrektsturen är vädermässigt det motsatta jämfört med förra året.




Jag höll mig hemma förra året men jag har sett bilderna på de som krigade igenom lerkalaset som då bjöds.



Lyxar till det lite i helgen och kostar på mig en hotellnatt i världsmetropolen Fagersta, ett längre stenkast från Norberg.

Svängde upp till Norberg för att hämta nummerlapp och cykla någon timme på banan. Det var snustorrt och Dunder Burtsen kommer inte ha några problem mer än fäste i utförslöpen med snäva svängar.

Har aldrig varit här och kört loppet så jag vet inte riktigt vad som väntar, men jag har lagt upp en plan för dryga första milen så får vi se hur det går.




Planen är enkel, var i tid till startfållorna när de öppnar 10. Vid start, avancera så snabbt jag kan för att hitta bra gäng att åka med, kommer gå fort i början. Sedan är det bara att bita i och se hur benen svarar och hur dagsformen är.

Vad kroppen känner är oklart, men mentalt är jag med i matchen och ser fram emot morgondagen... Skall bli kul att köra på lite ny mark!

Formkurvan är låg - Enligt plan

För att lyfta formen något inför mitten av augusti och grusvägsrallyt, även känt som CykelVasan, har jag kört på med en ganska tungt träningsvecka.

Två hot dogs som hänger på sidan om kroppen. Även kända som ben.

Igår tog jag en sväng på Peters Grafströms dryga 5-mils sträcka i XC-anda och benen kändes riktigt sega. När jag kom upp på 160 i puls känner man skillnaden i benen. Normalt känns det inte mer än att man får jobba och att benen snurrar.. I går var de sega, kändes kom en sådan kittlande känsla sköljandes, orkade inte trycka till så mycket mer i backarna osv.

Det lät dröja innan jag lyckades pressa pulsen över 170, benen orkade inte jobba lika mycket som hjärta/lungor orkade helt enkelt. Fick till en knäpp i en brant brant uppförsbacke.

Jag fick två svar efter att ha kört i två timmar.

* Formen är "låg".

* Min lägsta nivå är betydligt högre nu än tidigare.

Har aldrig medvetet på detta sett tränat ner mig för att sedan försöka bygga upp formen. Intressant experiment för att lära känna kroppen.

Jag som tänkte håna Emil (en bjässe på landsväg som är grymt snabb) när han för någon vecka sedan skrev att hans form var kass, allt var elände när han då hade han drämt till med massa PR och några KOM på sin tur :) Hög lägsta nivå helt enkelt..... :)

Imorgon åker jag upp till Norberg och kollar runt lite inför Engelbrektsturen.

Jag räknar inte med någon fantastisk prestation från eget håll, får se vad två dagars vila ger. Har aldrig kört den banan så det är bra att få det avklarat om inte annat.

Man är helt enkelt aldrig bättre än vad man är för dagen, oavsett orsak :)

Vilodag från cykeln - Återbesök på Gymmet

Efter "uppvärmningen" på rodd var man inte direkt avslappnad
som på bilden i bakgrunden...

Efter 5 cykeldagar och ett beslut om att köra Engelbrektsturen på Söndag blev det cykelvila idag. Allt cyklande på landsväg har gjort att jag tappat lite bålstyrka som jag vill ha när jag kör MTB så jag gjorde ett återbesök på lokala gymmet i Tyresö som jag sponsrar.

Rev loss med ett vad som var tänkt att bli lugnt 2000m rodd-pass som uppvärmning men som slutade med blodsmak i munnen efter att ha avslutat på strax över 7 min.

Imorgon blir det nog att smiska lite grusväg med Epicen följt av vila på fredag och något sprättande på lördag... Så får söndagens långlopp-race bli veckans träningsdistanspass med bra tempo..

Förresten var frullen igår god så jag körde en kopia idag också...

Till mellanmål har jag fixat hotellfrukost upplägget nu när det är sommar och semester...

Blev en burgare till middagen också... Och gjorde jalapeno poppers för första gången.. Raketbränsle? ;)

Där slog det.. Och igen.. Jo, jag lever!

På senare tid när jag cyklar i skogen har jag fått för mig att överdrivet många pinnar osv är ormar, och dem vill jag inte cykla över. I dag under intervaller på asfalt låg för en gång skull en orm... Vi blev lika rädda för varandra...

Vilopuls på 34, nytt "rekord" för mig

Vaknade (som vanligt) tidigt i morse och rullade ut i skuggan på baksidan. Satt där och frös så jag la mig i soffan och kopplade av. Ett tag sedan jag kollade vilopulsen, så läge att kolla. Tidigare i vår låg jag strax över 40 vilket var som förra året samma tid, under förra sommaren gick jag ner till 36-37 runt Augusti.

Jaha, ja, nu låg den på 34, gjorde ytterligare en mätning som också landade på 34.

Eftersom Martin på Aktivitus dömde ut min lungkapacitet, okej inte riktigt :) , 4466 ml O2/minuten, men med min matchvikt i vintras blev det 56,3 ml O2/kg/min vilket är över medel de testat men en bit från elit som ligger på 66-85.

tjena! Spela som om du inte är ansträngd efter 20 intervaller!

Hur som, planen för veckan är att träna ner mig och det var ett tag sedan jag körde kortare intervaller. Det är svårt att köra intervall-träning ute men backen till Alby friluftsgård tar typ 1 min att cykla upp för så det blev perfekt. Mitt tidigare uppmätta FTP-värde på 270W tror jag inte på längre, så jag la mig på 300W + 50%, dvs 450W som riktvärde uppför.

Man pratar om mental vilja för tävling osv, att orka hålla ut. Men viljan att cykla upp för samma backe 20 ggr utifrån att det är just.. Samma backe.. Den har jag inte räknat in som en faktor tidigare. Iofs, det var mer spännande att cykla upp för backen 20 ggr än att stirra på TrainerRoad på skärmen.

Efter 16-17 intervaller är man mer och mer fokuserad på sträckan nära framhjulet, man försöker att inte tugga för mycket på styrlindan och visar tänderna för att orka med intervallerna.

Rätt som det är ligger en stor orm, okej, allt är relativt, jag upplever den som lite ihopringlad, men runt metern lång, jag fladdrar till med cykeln och ormen flyger upp i luften, vi kastade oss lixom ifrån varandra... Jag körde inte över ormen, och ormen bet inte mig. Ingen av oss hade nog någotdera som avsikt heller. Fan, där var ju den där jävla ormen där man minst anade det. Inte i skogen på en stig, utan korsandes en asfaltsväg.

Körde mina 20x450W intervaller, lika glad man blir att det är gjort och att man lyckades, lika nedslagen blir man sekunden senare för att man egentligen då kört intervallerna på för låg intensitet. Sedan blir man glad igen för att man får kvitto på att man blivit starkare/bättre, för att sedan sucka över att nästa gång blir mycket jobbigare.

Det är väl just här man börjat skilja agnar från vetet. Eftersträvar man att ständigt bli bättre måste man se till att bibehålla intensiteten, allt eftersom man blir bättre måste man justera upp sina målvärden om man cyklar med watt-mätare.

Pulsen maskade sig upp till ganska precis 160-161 och jag toppade där de flesta intervallerna. Kunde inte dra upp den högre, antagligen lite trött i kroppen efter 5 dagars cykling men jag ser det som "enligt plan". Körde på "fastande mage" , dvs ingen frukost utan såg fram emot en riktigt trevlig frulle efter "målgång".

Bananpannkakor, massa färska bär, kesella, färskpressad (hemgjord) juice. Det kan ju inte bli mer än en perfekt frulle på baksidan!

Ensam är stark!

Efter två veckors lite lugnare cykling efter La Marmotte har jag i helgen börjat vrida upp tempot igen. Velade en hel del inför helgen som var om jag skulle åka till Uddevalla eller Fjällturen, det blev inget av det. Stannade hemma och tränade istället.

Idag tog jag en sväng runt Stockholms cykelbutiker och kollade om de var intresserade av sponsring. Ingen föll för mitt "bud", deras förlust :) Drog förbi hemma och Mattias och sa hej.



I helgen blev det en ganska fartfylld tur runt Stockholm via Vaxholm på Vengen i min ensamhet. Efter 10 mil när jag landade vid citygränsen hade jag kört med ett rullsnitt på strax över 33 kmh och en NP på 295W. Snabbare än förra året helt enkelt. Ganska säker på att min FTP rört sig uppåt, skall bli kul att testa av framöver så att jag kan lyfta träningen till ny nivå.





Eftersom det nu är mer och mer fokus på MTB varvar jag landsväg och MTB. Så det har blivit en hel del cyklande i skogen vilket varit kul när man väl rullat in i skogen när man inte varit het på cyklandet.. Det släpper i princip på direkten när man rullar över rötter och någon stenhäll.

Alltid nice att dra ut på några repor med TTT Crew, kör lite intervaller och passar på att ta lite bilder när de sedan passerar.












Skall vela lite inför helgen, långlopps-cupen kör men det är ju Hammarby-AIK samtidigt på söndag :( Lutar åt att jag tränar på ganska tufft denna vecka, då vet jag inte vad ett besök i Långloppscupen skulle ge mer än ett bra träningspass.. Dyrt träningspass :) jag velar lite till så får vi se.




Sa jag förresten att min Venge var så grymt hungrig idag, jag var tvungen cykla förbi Bun Meat Bun så att cykeln kunde få sig en god burgare.. Eller.. Var det jag som ville ha det? ;)

Så, ut och rör på er! Cyklar ni inte kan ni gå med telefonen och lita Pokemon Go eller vad det heter..: många ute i naturen man inte tidigare sett där... Intresserade av sina telefoner... :)

Morgoncykling och kaktusben

Efter äventyret i Frankrike är man tillbaka i vardagen... Pendlade till jobbet i måndags, benen känns duktigt sega efter förra veckans eskapader i de franska bergen...




Med dagens morgonväder tänkte jag att jag kör genom Hellas för att äta frukost uppe på ett av bergen...




Tyst och fridfullt var det, solen värmde och frukosten var kanon. Man var inte överdrivet sugen på att rulla vidare till jobbet..

Inför förra veckans äventyr gjorde jag ju ett övervägande som slutade med att jag rakade benen... Nu i idag när jag cyklade stacks det vid varje tramptag i knävecket... Ja, då var det bara att fila ner stubben igen....

Det blir en ganska lugn vecka med lite lite latjolajbancykling i skogarna för att låta kroppen vila lite och benen återhämta dig...


Förra veckans vänsterprassel på landsvägscykeln... Måste spana in något liknande att göra med MTBn.. Hong Kong i November är bokat... Peru är fortfarande med på "drömlistan"...

Resumé - La Marmotte Gran Fondo

Uppladdningen var kort men intensiv, knappa veckan från att jag visste detta lopp fanns tills att jag stod på startlinjen till ett var Europas jobbigaste landsvägslopp.

De förberedande dagarna har jag lyssnat på krigshistorier från de som deltagit tidigare år för att få en försmak för vad som väntar. Vädret har det precis som inför Vätternrundan spekulerats i dagligen, jag tror det blir vinnarväder.

Funderar lite över hur mycket man skall ha med sig, nöjer mig med en regn/vindjacka utöver "sommarkläderna". Eftersom jag siktar på att vara på första toppen inom 2 timmar skall det räcka med att fylla en flaska (750ml). Utöver det fyller jag den andra flaskan med ett fåtal dl som jag kan dricka innan start och första 15-20 min när vi rullar mot Col du Glandon.

För att så länge som möjligt kontrollera vad jag får i mig har jag med mig pulver för tre flaskor påfyllning i bra enkla förpackningar. Utrustar mig med en nöd-snickers och ett gäng gels och några bars. Som vanligt siktar jag på runt 70-80 gram kolhydrater i timmen.

Känslan i kroppen är bra och jag känner att formkurvan stigit lite igen, jag är medveten om att det kommer bli jobbigt att gå runt med 53/39 fram men det känns görbart.

Ett gäng SCK:are har drog iväg redan vid 7, vi är några stycken som startar lite senare, runt 7.40 rullar vi iväg i ett lagom uppvärmningstempo. Snittar runt 35 kmh första kvarten, det börjar att småregna lite och folk runt omkring oss stannar för att ta på sig regnkläder. Vi trampar på mot Col du Glandon och väl framme vid början av klättringen upphör regnet.

Jag, Crippa och Jocke ligger strax bakom bergsgetterna och Raphaboysen Emil och Peter. Crippa vill inte glida över för mycket på pulsen och siktar på 80% MAXHR, för egen räkning la jag mig på 80-82% MAXHR. Crippa och Jocke föll bak något och jag tog fäste på bergsgetterna som trippade upp för berget.

Efter en stund kände jag att det är bättre att slå av någon procent med ytterligare ett par klättringar framför mig så att jag släppte tanken på att haka på Emil och Peter glider vidare i bra fart.

Col du Glandon är ganska "snäll", det är visserligen 30km man cyklar till högsta punkten, men med två kortare utförsåkningar på vägen upp blir snittlutningen 4%, men då är dryga 18km 7-8% lutning.

Hittar mitt tempo och det går ganska bra, ett fåtal cyklar om mig och jag cyklar om många, det är i alla fall moraliskt bra.

Kommer upp till toppen på 1tim53min vilket var inom tänkta marginalen 2 timmar. Känns fortfarande bra. Efter en liten stund kommer Crippa och Jocke rullandes upp för krönet.

Upp för Col Du Glandon landar snittpulsen på 80% maxHR och snittwatt 236. Snittkadensen är 73 vilket visar att jag fortfarande är pigg i benen.

Uppe på Glandon stoppar de klockan så man behöver inte stressa i onödan. Fyller vatten i båda flaskorna, i med pulver jag haft med mig, käka brieost och baugette, lite godis, banan osv. Depån är välfylld.. Testar det mesta förutom deras sportdryck.

På med varma kläder för dryga 20km utförsåkningen som tar 36 minuter. Tar lite hjälp av min Garmin Edge 1000 och kartan för att ha koll på vägen framöver i de mer kuperade områdena. Är det skarpa kurvor, är det längre utförslöp med svagare kurvor osv. Vi (jag, Jocke och Crippa) tar oss i alla fall ner i lugnt och sansat tempo, snittar på strax under 40kmh utför.

Mot Col Du Telegraphe/Galibier är tävlingens mer platta sträcka att ta sig.. Här gäller det precis som vid starten att ta det "lugnt" och försöka glida med andra så mycket som möjligt. Vi lägger drygt 20 km bakom oss med ett snitt på 30kmh. Under en stund tar vi tre SCK:are förningar längst fram utan att förta oss.

Väl framme vid klättringen mot Galibier via Col Du Telegraphe släpper Crippa mig och Jocke relativt snabbt då han inte känner att han mår bra.

För att nå Galibier cyklar man först 12km till Col du Telegraphe i en 7% lutning. Jag la den sträckan bakom mig på dryga timmen.

Jocke är lite mer alert än vad jag är och kan hålla lite högre kadens och på så sätt spara benen. Själv känner jag att försöker jag hänga på med samma kadens krävs så mycket från benen att det känns tveksamt att jag skulle hänga på hela vägen i mål. Släpper Jocke efter ett tag.

Trots allt känns det fortfarande "okej" och moralen hålls på en bra nivå eftersom jag cyklar om många och ett fåtal cyklar om mig. Utifrån det får man dra slutsatsen att man ändå håller ett hyfsat tempo.

Upp för Col du Telegraphe snittar jag 228 watt med en snittkadens på 75, snittpulsen är 7 slag högre än Glandon.

Väl uppe på Telegraphe ser jag Jocke som tankar prylar, Jonas G och Erik är också där och fyller på vatten. Här var det en hel del kö att fylla på vätska och i efterhand var det ganska dumt att stanna här. Efter Telegraphe är det en stund utför, sedan kommer mat/dryck igen innan man klättrar vidare upp mot Galibier. En bit innan mat/dryck-stationen fanns en kyrka som hade vattenkran där ett fåtal stod och fyllde vatten. Kör jag igen skall jag strunta i att stanna uppe på Telegraphe, tanka vatten vid kyrkan (har fortfarande mina egna pulverpåsar) och sedan eventuellt roffa lite käk innan klättringen till Galibier.

Innan klättringen riktigt börjar till Galibier kommer David S glidandes i fel riktning, ropar att han har något tekniskt fel och bara 1-2 växlar, surt för honom som laddat för revansch sedan förra året.

Nu börjar det kännas i benen att man inte kan mata på med högre kadens utan maler på med lägre kadens, i andra delen när jag klättrar mot Galibier sjunker min snittkadens till 65 och snitteffekten går ner till 201.

Halvvägs upp för Galibier börjar det att rycka lite i någon oidentifierad muskel jag inte visste fanns i mina ben, nu är det dags att fundera, är jag på gång att få kramp, vad kan jag göra för att motverka? Dricker och äter ganska bra, musklerna börjar helt enkelt tröttna och jag har typ halva resan kvar.

I en stigning på 7-9% vill man inte få kramp, vad hittar man på då? Hur trampar man ens igång igen? Testar lite olika sittpositioner för att se om jag kan arbeta med lite andra muskler, hittar en fartig sittställning med händerna i bocken... Race position, 10kmh! Here I come!

Påminner mig själv om att ägna lite tid åt att se ut över de fantastiska vyer som bjuds. Tittar på vägstenarna man passerar efter varje kilometer, 9 kvar... Vid ett café sitter Lasse "Kongo" och fikar... Ropar uppmuntrande till mig och säger att han mår lite taskigt... Kollar uppåt och ser bara en väg som slingrar sig iväg långt fram med ett långt lemmelled av cyklister. Sheit, det är en bit kvar..

Nu börjar det blir lite mer småkyligt och blåsigt.. De 10% jag slagit av i kraft gör att fler cyklar om mig än tidigare, moralen går ner något. Spanar in de som cyklar förbi, vad har de för vevparti och utväxling. Inte många som är "puckade" likt mig att trampa runt på 53/39, men det har ju blivit min utmaning så det är bara att "suck it up!".

En Engelsman cyklar upp bredvid mig och frågar vart vi skall... Svarar "We're going home!".. Han undrade tydligen till vilken topp vi skulle.. "No idea, just following the road!"...

Wtf, inte nog med att benen är sega, nu börjar det blåsa en hel del uppe på berget, skall jag behöva kriga i motvind, jag cyklar ju redan långsammast i Frankrike? Tar rygg på snubben framför mig för att få lite vindskydd. Med någon kilometer kvar börjar jag bli mer och mer orolig om det är krampspel som är på gång lite överallt i benen. Nu gäller det att finlira, ställer mig i en grym attackställning med händerna i bocken och trampar på i en hyffsad fart uppåt, höll mig nog strax under 10kmh, inte dåligt.

Lyckas lura benen att inte få spel och väl uppe på Col du Galibier fyller jag på energidepåerna och passar på att kila iväg och ta lite bilder på den fantastiska utsikten.

Nu väntar närmare 43km utförsåkning som tar över en timme. På med vind/regnjackan och börjar rulla. Kommer en del tuffa kastvindar och vid ett tillfälle i motvinden känns det som att man nästan stannar upp innan man svänger runt och får vinden i ryggen och nästan skjuts iväg ut ur en kanon.

Efter någon halvtimme börjar det regna ganska ordentligt, samtidigt har händerna domnat något och eftersom man åker utför är det svårt att skaka liv i händerna eftersom man hellre har händerna på styret. Regnet tilltar och tankarna för mig tillbaka till regnet under Vätternrundan. I VR var regnet nog snäppet värre, klarade jag regnet under VR känns det som att jag klarar vilket vinnarväder som helst.

Tack vare vind/regnjackan känner jag mig inte kall, utan vinden hålls borta från kroppen. Innan backen upp till Alpe d'Heuz skall vår depåbil stå, ser fram emot att käka några kex, dricka cola, ta en snickers och fylla på med raketbränsle. När jag väl passerar på vägen till backen upp till Alpe d'Heuz ser jag aldrig bilen. Skit också, men har tillräckligt med bränsle i bakfickorna för att klara mig...

I första kurvan där alla danskar står tröstäter jag min Snickers som jag sparat in i det sista, klämmer även min gel med koffein för en extra boost. Att Snickers kan vara så gott...

Nu skall 12 km med en snittlutning på 9% besegras. 21 kurvor skall passeras.. Nu går det hyffsat långsamt för alla, de tidigare 16 milen har satt sina spår i alla cyklister, några cyklar och pratar med sig sjävla, några står längst med kanten med fingrarna i halsen och hulkar, några står med kramp och lider av smärta... Tycker synd om dem men känner samtidigt att man känner sig stark, trots att man kryper upp längs med berget.

17 serpentiner kvar, vad säger det? Ingenting, hur långt är det till nästa kurva? Ingen aning. Har inte tid med att kolla in utsikter i denna klättring, fullt upptagen med att spana in asfalten metern framför mitt hjul. Maler på i låg kadens på 60-65, passerar lite folk som tjoar och hejar på en, man får en liten energiboost och det är värt mycket!

Med typ 9-10 serpentiner kvar sitter Niels där och hejjar på mig! "Bra Max, bara 9 serpentiner kvar!".. Jag tittar bara på honom.. Orkar inte säga något, fokuserad på vad som ligger dryga metern framför mitt framhjul. Det gäller att ha tid att reagera när man i denna hastighet flyger upp för backen.

"Hur långt är det egentligen kvar? " Kollar upp, oj, ser långt ut, kollar cykeldatorn, 4 km, hur kan det vara 4 km dit upp? Det är ju inte så långt dit, måste vägen slingra sig så mycket??

Känner att det kittlar till i muskeln jag inte visste jag hade, intar race position, ner i bocken, stå upp, trampa, 9 kmh.. wow.. tar mig i alla fall framåt.

Nu är antagligen musklerna så trötta att de inte orkar krampa, jag kan inte komma på något annat, de måste vara slut och tycker att det är bäst att bara vila. Funderar lite på vad kroppen trots allt klarar av, nu maler den bara på, trots att den är ganska trött på det här med att cykla.

Kommer upp i byn där det är fest, musiken dunkar och publiken sjunger och dansar.. Efter mer än 8 timmar på cykeln kan man inte bli annat än glad när man ser och hör detta. Vilken energiboost, samlar kraft och bjuder publiken på en 10 sekunders spurt in mot mål, klämmer till med dagens peak i watt på 1055 watt och snittar 754 watt på 10 sekunder. Som jag skrev tidigare, benen var för trötta att krampa, de bara köttade på.

Upp för Alpe d'Heuz hade jag ett wattsnitt på 219, vilket var lite högre än tidigare, men snittkadensen gått ner till 63. Eftersom denna klättring snittar 9% blev snitthastigheten imponerande 9.6 kmh att mala 12 km uppför... :)

Rullar in i mål och möter upp några av de andra som rullat i mål tidigare. Efter en stund kommer Niels i mål som satt och hejjade på mig längre ner i backen. Jag som trodde han redan var i mål och bara var snäll och satt och hejjade.. Han hade suttit och samlat energi för att nu totalt krokna vid matbordet uppe på toppen. All energi rann ur honom på vägen upp till Alpe d'Heuz.

Alla som rullar i mål gör det som vinnare, en fantastisk prestation utifrån allas egna förutsättningar. För egen del tycker jag det var jobbigt, men jag upplevde VR som jobbigare. Nu valde jag att inte glömma bort att göra det till en upplevelse, att ta tillfället i akt att stanna upp och titta på omgivningen och de andra som cyklade. Den officiella tiden runt 8 timmar och 7 minuter. Är nöjd med tiden utifrån hur jag ville genomföra loppet.

Kan tänka mig att köra igen, men då tänker jag att det är för att göra revansch och komma med ett kompaktdrev på 50/34 fram istället och trimma lite på de olika depåstoppen.

Kan varmt rekommendera andra att åka hit och köra detta lopp. Fantastiska miljöer, med någorlunda goda förberedelser klarar man denna utmaning. Orkar man mala sig igenom VR vill jag tro att man även klarar av att mala sig igenom detta lopp.