söndag 7 augusti 2016

RR - Finnmarksturen

Efter dryga milen var jag redo att lägga ner, vilka jobbiga backar det var idag. Jag var inte alls sugen på att cykla upp för en massa backar idag.

Man är alltid glad innan en tävling


Igår ikväll skulle jag inte köra så jag struntade i att göra mina vanliga förberedelser som bl.a. innefattar att jag kollar någon video på hur banan ser ut eftersom jag inte kört dem tidigare. Eftersom jag inte skulle tävla släckte jag inte förrän klockan var 1.30 inatt. 

Vid fyra kommer ungdomen i huset hem och jag vaknar till, kollar några minuter av OS-fotbollen, damerna ligger under med 3-0. Tänker, nä, skall inte tävla. Runt 6 vaknar jag igen, då har Malin kommit hem och äter frukost. Kollar vilopulsen, mmmm, den ligger under 40, det är acceptabelt.. Halsen, nä, känner inget.. Velpelle funderar ett tag.. 6.20 bestämmer jag mig för att åka. 

I Ludvika skiner solen och startfältet är packat av tunga kanoner (gubbar) i H40 och i elit-klassen är de tunga namnen på plats. Många som vill göra ett genrep inför Cykelvasan och spänna musklerna för omgivningen!

Börjar få till rutin med att göra mig i ordning inför loppen, eftersom jag saknar langarhjälp och allt därtill har jag fortfarande svårt att avgöra hur mycket/lite vätska jag skall ha med mig. Man vet inte heller om det finns möjlighet att ta vätska i kontrollerna, ibland går det för fort förbi, ibland får man inte med sig något osv, så jag försöker planera för att kunna cykla hela vägen utan att jag behöver plocka något men då släpar jag på extravikt också. 





Med några minuter kvar till start ligger pulsen på 80, minuten kvar, nu upp i 100, startskottet går och nu behöver jag inte vänta lika längre på att få börja trampa efter att ha krigat till mig en plats i 2.a startfållan, även om jag hamnade typ längst bak idag eftersom jag kom sent så är placeringen "okej". 

Det tar ungefär en minut så är pulsen uppe i 85% av maxpulsen, aaah, dessa MTB-lopp, man hinner knappt ta ett andetag så är det krig om positionerna :) 

Efter några kilometer kommer jag ikapp Per Kumlin som legat på soffan, käkat godis och tagit igen sig?! :) Efter dryga milen med dessa backar känner jag inget sug att fortsätta, det var ju jobbigt idag. Jobbigare än vanligt. Men det är okej. Det skall vara okej. Men man får tid att fundera på tillvaron och vad man håller på med :) 

Efter en stund trampar Per förbi, wtf, okej, ta hjul och haka på. 

Backarna avlöser varandra, men som vanligt, efter uppför kommer utför. Men det är svårt att veta hur jag skall disponera krafterna eftersom jag inte vet något alls om banan, första gången jag kör, och inte kollade in den dagen innan som jag brukar. 

Som vanligt utför på stigarna tappar jag lite avstånd de de allra snabbaste åkarna, det går riktigt fort utför på vissa partier i skogen. Nya cykeln sköter sig fint och det är muppen på cykeln som inte klarar av att pressa den till sitt yttersta. 

Dagen till ära kör jag återigen med Dunderberra, dvs, inte mycket grepp i kurvor och i lerpölarna gäller det att gå rakt igenom och inte få sladd/kast på cykeln om man skär fel i den höga farten. Så för mig blir det lite ryckig körning då jag måste släppa lite extra och bromsa inför en del kurvor och ibland i utförsåkningen. Som vanligt kommer vi ut som ett långt pärlband och ju längre bak man är, desto tuffare är det att komma ikapp de som håller farten uppe längst fram. 

Per och ett gäng drog iväg och vi var några stycken som låg och trälade i mitten av loppen lite bakom, men för en gångs skull på dessa lopp blev det i alla fall några stycken som hjälpte till med förningarna och till slut hade vi maskat ikapp det andra gänget.

I de längre backarna drogs gruppen alltid isär och det var alltid ett gäng som blev lämnade bakom. Men antingen var vi längre fram dåliga på att samarbeta eller bara trötta, så farten hölls inte tillräckligt hög och efter en stund kom alltid de bakom ikapp. Men jag vet hur tungt det är att gång på gång jaga ikapp. Det tär på krafterna... 

Visst är det kul att cykla!!! Gud vad glad jag är!

På näst sista långa stigningen, tror det var Kornellstigen climb, 1.7km med snittlutning 8,3%, långt uppför i alla fall, seglade jag ifrån Per (igen) och lämnade honom och andra bakom oss i förhoppningen att inte se dem igen förrän efter målsnöret.

Krafterna började tryta lite, fick gräva långt inne för att hitta energi, nu kom vinterns träningspass med Kapten Danne i SCK till nytta.. Hur trött man än må vara gäller det att palla växla upp för att hålla hjul eller öka fart, uppför, och utför handlar det om att trampa ur mjölksyran och hålla farten. 

Med lite mer än en mil kvar kommer dagens sista långa stigning till disco-dunk, "Leos backe", 1.2km snittlutning 5% men elakast av dem alla med inslag av 10-11%. På grus. Uppför. Kul. Vem f*n är den där Leo frågar jag en medtävlande.. Förresten, sa jag att jag inte alls var sugen på backcykling idag? Men okej, efter uppför kommer utför. Ganska tidigt uppför backen kommer Per (vafan, inte igen) och de andra som vi lämnade bakom oss ikapp och förbi (igen). När det är sådan här uppföråkning och sådan lutning handlar det bara om att hitta sitt tempo och försöka pressa det lite till, det är för detta du kör dina 4 minuters intervaller (om du nu gör det).. Något jag varit dålig på i år, och tidigare, då jag fokuserat på andra bitar. 

Jag hoppas att när jag når musiken så når jag toppen, men se där hade jag fel, en fotograf tar bilder och vägen svänger vänster och.. vaf*n ännu mer uppför! 

Väl uppe börjar utförsåkningen, det är ganska svart för min del nu, nu handlade det mest om att klamra sig fast med de jag hade kvar att åka med.. En pigg(are än mig) herre glider förbi och manar till samarbete så vi håller farten uppe.. Sheijt, jag vill ju bara softa sista biten in i mål, okej, tar hjul och vi är tre stycken som samarbetar på grus och asfalt, det är blankt i huvudet under ett par kilometer, jag minns jag konstatera vi inte har chans att ta ikapp några direkt framför oss, det blir lite taktiskt körning för att avgöra placeringar på slutet... Ingen direkt kramp att fundera på, det hade sprätt till lite grann i ena vaden men inget jag oroade mig för. 

In på ABB arena genom en skarp högersväng, jag ligger först och försöker täppa möjligheter för de andra bakom att smita förbi inför rakan som är drygt 100 meter, i kurvan ökar jag kadensen samtidigt som jag växlar upp för att komma ut med någorlunda fart och goda möjligheter att spurta, blir ganska bra fart och de bakom blir nästan direkt avhängda, tar sikte på en kille från Cykloteket som cyklade om mig i discobacken, han har ett stort försprång men bevakar bakåt och ser att han måste anstränga sig lite när jag kommer stormandes... Han hade för stort försprång men för egen räkning blev det en bra urvridning, hade kunnat spurta säkert även om jag gick på rött kunde jag nog kört 100 meter till, det är bra, cykelvasans spurtsträcka är längre så vi får se om jag får chansen då...

Per passade på att ta en bild efter målgång...


I stort är jag nöjd med hur dagen fortlöpte, jag lyckades slutföra träningsveckan som planerat där detta var sista pusselbiten inför nästa vecka som skall bjuda på lite färre träningstimmar. Vädret var kanon, organisatoriskt toppen, på detta lopp hade de små plastflaskor vid langningsstationerna! Det var grymt! Lyckades man få händerna på en flaska fanns det något kvar att dricka istället för dessa små plastmuggar där innehållet flyger när skyndar förbi.

Med så pass många tunga namn i startfältet fick jag vackert krypa till korset, ramlade in på en hedersam 18:e plats (av 71 som gick i mål) i H40, fick 40 sköna poäng till långloppscupen. 


Dagens kung i gubbklassen H40, Henrik Mård!

Roligt var att några andra Stockholmare stack fram hakan med fina prestationer där Henrik Mård kammade hem en efterlängtad seger i H40 och champagne-drickaren Raphael Cameron vann motionsklassen!

Ja Raphael, du kan dricka skumpa nu!!! Igen!

Imorgon är det tillbaka till verkligheten, då är semestern slut! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar