Efter en tråkpunktering igår lappade jag ihop eländet och hoppades på det bästa... Skönt att ha 15 minuter med bil till starten, kände ingen större stress på morgonen att komma iväg. Tog mig tid att läsa igenom förra årets Race Report och se om jag hittade några kloka visdomsord.
* Missa inte när de släpper banden mellan startfållorna. I år var det en minut innan start, bättre än 10 minuter som förra året.. Jag var med på den.. Check.
* Plocka placeringar i början innan racet "sätter sig". Eftersom jag hade en bättre placering i starten i år, startfålla två och att jag var på plats när banden släpptes (förra året startfålla 3 och inte beredd :) ).
* Spurten går inte rakt fram när man kommer ut från gruset, man åker runt i ett vänstervarv.. glöm ite det!! :)
Det var väl vad jag plockade fasta på tillsammans med att jag igår cyklade första 1.5 milen av banans start samt deltar av slutet så hade jag en bra uppfattning om vad som väntade.
Eftersom Engelbrektsturen inte har en klassisk MTB-start, dvs, man går inte rakt in i en backe, så hann jag ju lugnt och sansat lyfta pulsen till tröskeln på 3 minuter och efter 10 minuter var det lagom att gå på rött en stund och producera mjölksyra.
Med en sådan "flack" start med ett par kilometers 3-4 meter bred grusväg blir det ett långt långt tåg av cyklister. Vid starten finns det en möjlighet att plocka ganska många genom att cykla på vänster sida uppe på en trottoar.. Inget jag gjorde själv denna gång men det funkade "bra" för de som gjorde det. Kan vara något att tänka på till nästa år om jag är tillbaka..
Framme vid gruvan när första backen upp kommer cyklar jag förbi Per Kumlin, om Ronnie J alltid ser tröttast ut så låter nog Per tröttast av alla när det går uppför, men han är en seg dj*vel...
Det är lite böljande upp och ner och jag slår följa med ett gäng som håller hyffsad fart. Det finns inget samarbete i gruppen så jag väljer att vara bekväm och hänga på ett tag där bak i sladden.. Men tempot sjunker sakta men säkert och efter ett tag kommer Per K ikapp med något gäng, tydlig signal på att tempot inte är super super...
Det var väl vid något tillfälle som jag blev lite putt, jag är inte alltid överens om att någon när de vill kan peka med handen och att jag i tävling skall släppa en lucka så att de kan gå in.. Det är en slingrande utförsåkning och jag släpper gärna någon meter i alla fall till framförvarande hjul så man har lite manöverutrymme. Om jag inte vet vad cyklisten har för förmågor, svag, stark, teknisk osv, vill jag inte riskera att bli avhängd pga framförvarande cyklist om man kommer in på en single track eller dylikt.. Såklart har man själv inte problem att vara stoppklossen, men man vill ju gå in på en single track så långt fram som möjligt för att minska risken att bli avhängd...
Hursom.. Denna herre tyckte jag var en mupp som inte ville släppa in honom, han tyckte inte det spelade någon roll om jag var 5:a eller 6:a i ledet och så kanske det är.. eller så är det skillnaden på flera minuter i sluttid pga det jag beskrev ovan...
Om jag inte täppt en lucka (cykellängd), fine, mitt kasst och någon kan gå in.. Men är det race och någon kommer bakifrån och sedan anser att man kan trycka sig in för att det är 1 meters utrymme, i race.. Mjä...
Hursom, sorry om någon blir stött.. Men fram i spets och jobba med buggarna så är du med framme i spetsen sedan när vi roterar... Kompisar kan vi vara före och efter :)
Våra nya förmågor i gruppen går fram och får upp tempot och jag flyttar fram min position för att bidra med lite fart. Vi är väl 4-5 stycken som drar ett långt koppel av MTB-cyklister framåt.
Som en "frisk fläkt" dyker Tobias Gillberg, Ormsalva, upp och är ganska. Per är nog nere i en downperiod och suger mitt hjul en del, jag känner mig väl inte stekhet för tillfället men Tobias kommer ikapp och drar upp farten så vi klamrar oss fast.
Vi är några där framme som är villiga att hålla farten uppe genom lite samarbete, Tobias manar på gruppen men inom MTB-cykling, i alla fall lite längre bak där jag befinner mig, är det vanligt att de flesta är nöjda med att någon annan drar längst framme.. Man väntar lixom på att han där framme skall falla ihop vid vägkanten och någon annan ta över för att sedan falla bort.. Det gör ju att farten blir ganska låg istället för att rotera på säg 30-60 sekunders förningar längst fram...
Det är ett par backar som drar isär gruppen men stora delar återsamlas hela tiden efter 1-2 km...
Efter drygt 4.5 mil känner jag att det drar lite i framsida lår, lite krampsignaler, inte i högform just nu och har inte kört så mycket högintensivt på kanske 2 månader så det är antagligen vad som visar sig.
Per K är som jag skrev tidigare en "seg dj*vel" och ganska aktiv i sin åkning, bidrar och bryggar ibland till framförvarande cyklister, så hans oreanga hjälm är ett bra riktmärke för att jag skall känna att jag inte fallerat totalt...
Med någon mil kvar gör Tobias från Ormsalva och Per ett ryck tillsammans med någon annan tjomme och får en 50-100 meter till oss andra... Jag satt där och funderade på min kramp och visste inte om jag skulle försöka gå med eller inte...
Jag fattar väl egentligen beslutet försent men jag bestämmer mig för att försöka jaga ikapp istället för att ligga i kopplet med alla andra... Jag gör ett ryck och trycker på och tar in något på boysen framför mig.. Efter en liten stund kommer en H50-diselmaskin som bara maler och maler och maler, krutgubbe, eller diselgubbe :) Han hade inte så mycket "pang" i benen, men han var seg och stark och bara malde på.. Han tillsammans med en kille från SMACK samt någon annan från H40 kommer ikapp samtidigt som vi närmar oss Per och Tobias...
I en kurva smäller Tobias kedja och han vrålar av frustration, kliver av cykeln och är på väg att kasta cykeln ut över diket när jag passerar... Förstår honom, hur surt som helst med bara några kilometer kvar...
Jag fattar ett felbeslut och släpper förbi disel-maskinen innan vi kommer ut på ganska flowig stig, jag har inte riktigt pulvret kvar att hålla hjul och tappar väl 20-30 meter, han hinner ikapp någon annan och de försvinner ut i solnedgången tillsammans :) Ok, inte riktigt då men jag tappade dem.
Med 4-5 kilometer kvar är vi 3 stycken.. Jag, SMACK och en annan H40-kille som jag inte riktigt kan minnas att jag såg så ofta framme i förningarna.. Både han och jag var ganska nöjda över att ligga bakom SMACK-maskinen.. Ok, han har faktiskt ett namn, Allan Persson i H50, också en kille som bara maler på, bidrog en hel del under tävlingen långt fram.. Hursom, Allan hade kanske inte så mycket att köra för i H50-placeringarna, så han drog fram mig och Erik Wickholm, Ludvika.. Jag och Erik var nog mest intresserade över att vinna över varandra och väntade på spurten...
Farten är inte så värst hög, kan inte klandra Allan, jag kollar hela tiden bakåt för att se om det kommer några jagandes men ser ingen så långt jag kan se så att farten går ner är okej :)
Hursom, vi kommer ut på asfalten och nu vet jag vad som väntar, avvaktar första 2 kurvorna innan jag drar igång buggarna för den avslutande spurten, i första kurvan går jag förbi, i andra har jag lite för hög fart och får en lite för lång linje, benen talar om att de inte är lika intresserade som jag och det rycker i lårens framsidor, när jag fått sladda mig igenom första kurvan och tappat lite fart dröjer det någon sekund innan benen börjar fungera igen och jag kan gå för den avslutande spurten..
När man går på rött i en spurt blir synfältet ganska smalt, men väldigt fokuserat :) Allan och Erik är inne 1 respektive 2 sekunder efter mig...
Jag var drygt 3 minuter snabbare i år, i mål på 2.26, det får jag vara nöjd med. Det räckte till en 13:e plats i H40, samma placering förra året om jag minns rätt... vi var 58 som starta i H40... Jag upplever nog att jag var i bättre form förra året och så hade jag några färre hamburgare runt magen. Men jag har en bättre basträning i år, får se om vi kan fila lite på min runda form här under augusti och september :)
Vistelsen i Norberg fick en kanonavslutning då det visade sig att Leo som är med i SCK Masterslag huserar i Norberg och driver Elsa Anderssons Kafé som ligger vid start/mål av Engelbrektsturen.
Det blev utsatt för en mordbrand och Leo har med frugan ägnat lång tid åt att återuppbygga och få igång kafét igen som nu invigdes återigen i Maj...
Satt kvar i några timmar och snackade med Leo, Thomas, Bosse Dertell dök upp med sin grabb Dennis (Bosse vann f.ö. H60, grattis!) och Dennis fick bryta. Dennis och jag tampas f.ö. med varandra på en del Strava-segment om topp-placeringar :)
Leo servade med bullar, lite mat och dryck... Jag menar, en kanelbulle är väl aldrig fel efter ett MTB-race?!
Nää.. Det blev varken sig hamburgare eller lasagne till middag på vägen hem, det blev en Avokado och räk-sallad... Märkligt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar